17 sep. 2015

Livet är så kort


I lördags åkte jag till Hjo på en pysselträff. Jag stannade vid Lindas grav i Brandstorp på vägen dit. Tiden går så fort. Tänk att det är 4,5 år sedan jag hörde Lindas skratt, 4,5 år sedan vi satt på golvet i hennes kök och sjöng Imse vinst spindel med William och Erik något av de sista minnena jag har innan hon blev inlagd på onkologen och vi såg henne dra sina sista andetag. Tre små pojkar förlorade sin mamma. Så vansinnigt onödigt och orättvist. Saknaden är så stor för mig. Det gnager ständigt och hon fattas i mitt liv. Vi deladeupplevelser som så få delar och kan förstå. Det kändes som hon tittade på mig från himlen när jag stod där vid graven. 

Ännu en vän förlorade jag för drygt tre år sen. En vän som betydde så mycket för mig i tonåren och i mitt unga vuxna liv. Vid min skilsmässa var hon ett stort stöd då hon gått igenom samma sak själv precis innan. Det finns ingen som var så god och hjälpsam som hon och ingen kunde skratta på det viset. Ett underbart hjärtligt smittande skratt.

Idag skulle finaste Malin fyllt 47 år - hon fick inte fylla 44 år och 4 barn får inte fira sin mamma idag. Livet är inte rättvist!

Jag slås återigen av hur kort livet är. Vi vet inget om hur länge vi har kvar. Lev väl och omge dig med de/det som betyder något.

Jag är så tacksam för de fina vänner jag har och för min familj i Jönköping och min familj i Lund. Vi jobbar så mycket och har så lite tid men ni är så värdefulla för mig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar