3 maj 2015

Viktminskningstankar

Hur gick det till egentligen? Hur kunde jag tillåta mig själv att gå upp så mycket i vikt att det fick konsekvenser för min hälsa? På gränsen till sjuklig fetma i minst 15 år och utslitna knäleder. Jag är bara 163 cm lång så strax över 100 kg betydde nästan BMI 40.
 
Ordet hälsa för betyder för mig att må bra, att kunna göra det jag vill utan att det gör ont, att orka leka och göra aktiviteter med mina barn och att inte behöva gömma min kropp i stl XXL och välja kläder efter vad som finns i min storlek. Ordet hälsa är stort och handlar inte bara om att vara smal....utan om att vara frisk.

Nu väger jag drygt 30 kg mindre. Jag är helt förvirrad vad det gäller kläder. Till och med fötterna är mindre. Jag har nyligen köpt 2 par skor i stl 38 trots att jag haft 39/40 så länge jag minns. Jag köper stl M eller tom S. När jag skulle köpa byxor tog jag med stl 42 in i provhytten. Fick hämta stl 40 för att inse att de också var förstora. Jag köpte stl 38. Jag är så van att ha så lite att välja på och att få köpa det som finns i min storlek. Nu kan jag välja vad jag vill överallt och jag blir helt snurrig. Det finns så mycket och jag vet inte ens vad jag tycker är snyggt.

För mig är delmålen viktiga. När jag nådde första delmålet, 80 kg, så kände jag mig så lycklig och fick kraft att fortsätta vidare till nästa delmål. Jag trodde länge att 80 var min slutliga målvikt och att om jag kom dit skulle jag aldrig kunna gå ner mer. Jag hade varit nöjd på 80 kg. Jag trodde aldrig jag skulle väga 74 kg som var mitt nästa delmål. Jag kom dit med :) Sedan har jag under hela min viktminskningsresa visualiserat och försökt se mig själv i olika målvikter och sammanhang, vilket jag tror har varit viktigt för mig.

Att jag skulle komma under 70 kg känns helt overkligt likaså att jag ska springa vårruset på torsdag. Jag har aldrig kunnat jogga och nu springer jag på löpbandet på gymmet flera gånger i veckan.

Hur ska jag kunna hålla motivationen att fortsätta träna och äta rätt? För mig handlar det om att fortsätta vara sockerfri. Jag kan helt enkelt inte kontrollera mitt ätande när jag äter socker. Jag behöver fortsätta med träningen också. Den är otroligt viktig för mig.

Jag har inte ont någonstans längre och jag känner mig stark och frisk!

Och jag är smal... Jag såg en tjej innanför glasdörren på träffen i lördags. Hon var smal och hade tajta jeans. Jag hajade till och tänkte "titta hon har likadan ärtgrön House of Lola tröja som jag" Sen fattade jag att det var en spegelbild och att det var mig själv jag såg. I mitt huvud ser jag ut som innan. 




1 kommentar:

  1. Åå vad duktig du är Maria! Visst är det så att en helt ny värld öppnar sig! Jag ear ännu en gång påbörjat min viktminskning IGEN! Har gått ner snart 19 kg o jag vill verkligen inte gå upp igen! Men det är så lätt att falla tillbaka! Jag har slutat helt med bakelser och godis - inte ens lördagar! Jag känner mig själv och jag vet inte vad en liten bit el en godis bor är. Börjar jag finns det inget stopp! Men jag unnar mig mat! Jag äter det mesta, mc Donald, pizza, friterad pommes osv osv!

    Är väldigt imponerad över din resa o skulle vara kul att se ett kort på dig :)

    Bra kämpat Maria !!!

    SvaraRadera